Ett år har gått...

Imorgon den 15 april har det gått ett år sedan jag fick beskedet om min sjukdom, kronisk lymfatisk leukemi. Den dagen för ett år sedan går nog inte att glömma. Det blev många oroliga dagar och nätter innan jag började förstå vad det innebar att ha leukemi. Internet blev min uppslagbok och jag läste allt som gick att hitta på gott och ont. Till slut insåg jag att man nog inte skall tro på allt som skrivs även om mycket trots allt gav lite tröst i eländet.

Jag har nu förstått att jag haft sjukdomen under flera år då jag varit oförklarligt trött och känt mig orkeslös långa perioder. När leukemin satt fart 2011 kände jag att något var ordentligt fel och gick därför till vårdcentralen och ett blodprov togs och så var det ett faktum, KLL.

Visst har många mörka tankar kommit och gått. Kommer speciellt ihåg när jag var på läkarbesök under sommaren 2011 och läkaren frågade om vi behövde en kurator. Jag blev lite chockad, är det så allvarligt undrade jag men läkaren sa att det var en ren rutinfråga.

Sedan 15 april 2011 har jag lämnat blodprov var fjärde vecka och LPK värdet har ökat något för varje månad. I februari detta år kände jag att nu måste det göras något, tröttheten och orkeslösheten var bedövande. LPK värdet var nu 338 mot normal 4-10 och läkarna på hematologen i Örebro bestämde att nu var det dags för behandling.

Två behandlingar har jag fått och det känns som ett mirakel, alla mina uppsvällda lymfknutor är nu normala igen. Mitt blod hade en tumörbörda på 2,5-3 kg enligt min läkare. De två FCR kurerna har rensat bort allt. Den här medicin kombinationen verkar vara rena mirakelkuren för min del.

Behandlingen kommer att fortsätta tills jag når en s.k. komplett remission (prover inte påvisar någon sjukdom) om jag når dit vet jag ännu inte men det ser lovande ut!

För tillfället mår jag bra och nu kan jag gå långa promenader utan att bli mer än normalt trött, livet börjar så sakta att komma tillbaka!

Just nu blommar tibasten här hemma i hagen